En känslomässig bergochdalbana

Inte kunde jag förställa mig att jag skulle få känna så många starka känslor under det här VM:et. Jag hade inte en tanke på att det kunde bli sådana toppar och dalar och speciellt inte extremerna på en och samma dag. Jag har fått känna känslor av stolthet, lycka, styrka och motivation men jag har också fått gå in i känslor kopplade till en enorm besvikelse.

Kvalet – En fantastisk start!

För min del började VM riktigt bra, första grenen i kvalet var DNF (dynamisk apnea, utan fena). 2 minuter innan start kände jag mig lugnare än jag gjort på någon annan tävling tidigare. Att hitta lugnet och koncentrationen på ett VM när det gäller är jag superstolt över, det är ju detta fridykningen handlar om för mig, att kunna kontrollera känslorna. Jag kom på 13:e plats vilket gjorde att jag precis missade finalerna men jag hade gjort personbästa på 130 meter så jag somnade nöjd med en spänning och förväntan inför kommande dag, kvalet i DYN (dynamisk apnea, med fena). I kvalet i DYN tog jag svensk rekord och fick min plats i A-finalen! I de statiska diciplinen gjorde jag det jag kunde. Möjligtvis hade jag några sekunder till att ge men ibland känner jag att jag vill komma upp lite fräsch och ha koll på läget, jag kvalade in till B-finalen. Gå in på sidan Tävlingsfridykning för att läsa mer om fridykning och vad det finns för olika discipliner man tävlar inom.

Känslornas extremer på en och samma dag

Jag kunde knappt tro det själv när jag kom upp ur mitt dyk i A-finalen. Efter att jag klar med mitt ytprotokoll visade domaren kortet. 210 meter vitt kort! Personbästa och svenskt rekord. IGEN. Jag hade gjort ett dyk längre än någon annan kvinna i Sverige någonsin i DYN. IGEN! Mina bästa vänner var där vid poolkanten och såg allt! Valle var där och alla andra atleter från Sverige. Den energin man får i kroppen är svår att beskriva, energin blir som ett rus och tid och rum försvinner. Fotot ovanför är taget straxt efter mitt dyk, mitt i alla känslor. Efter min A-final i DYN tog vi oss så småningom tillbaka till hotellet för att ta det lugnt. Jag påminner Valle om att annonsera inför sin final i STA kommande dag utan någon som helst tanke på att även jag måste annonsera i tid för att få min plats i min final. Senare på eftermiddagen ringer Valle och säger: -…men du har ju inte annonserat. Jag visste inte vad jag skulle tänka. När jag sedan förstod och tog in vad det innebar fanns det ingen som kunde hejda tårarna från att komma. En enorm besvikelse. Hur kunde jag missa det här? Jag är på VM, tar mig till final och glömmer bort att göra min annonsering och missar min final. Alla tankar och känslor gick igenom kroppen och besvikelsen kändes i mig rent fysiskt. Jag behövde tid för mig själv och tillåta mig att vara ledsen. Känslorna behövde komma ut. Jag grät och skrek. Sedan fick jag acceptera att det var såhär det var och såhär det skulle vara. Jag behövde fokusera på Valle som skulle tävla i A-finalen för herrar. Hur jag hanterade detta kommer jag gå in på mer i ett senare blogginlägg. Här var det viktigt att använda mig av rätt mindset som fungerade för mig för att hantera situationen. Att acceptera och gå vidare. Läs mer om mina tre tips i inlägget Tips – Tre steg för att acceptera & gå vidare.

Några ord om mitt A-finaldyk

Bilden ovanför är från sändningarna från VM. Om ni vill höra mina egna ord om A-finaldyk kan ni kolla på filmen här nedan för eller gå in på Belgrade 2018 – National Record Event för att öppna upp filmen i en ny flik. Jag är med i början av sändningen.

Nicole Edensbo, 2018-07-01
Göteborg, Sverige