“Mindset & Mindfulness – Konsten att vara här och nu, acceptera och gå vidare”. Idag höll jag ett föredrag på temat hållbarhet. De som följer min blogg känner nog igen varje ord i namnet på föredraget. Många av mina inlägg handlar om eller grundar sig i mina tankar kring förhållningssätt/mindset och mitt verktyg, mindfulness, som jag använder i olika situationer. Det är så fantastiskt roligt att jag får möjlighet att prata om detta direkt till människor som är intresserade och vill veta mer!

“Genom Ditt förhållningssätt till världen kan Du åstadkomma mer än Du tror är möjligt! Konsten att vara här och nu, acceptera och gå vidare är viktigt för att kunna hantera olika situationer. Föredraget inleds och avslutas med en övning i mindset där Du får möjlighet att uppleva hur Ditt mindset kan påverka Din prestation.”

I genomsnitt förbättrade åhörarna sin prestation med 40%. Helt otroligt!

Föredraget

Föredraget jag håller inleds och avslutas, som sagt, med en övning och mellan dessa två övningar pratar jag om fridykningen och hur jag utvecklats genom den. Åhörarna får, under föredraget, mer kunskap för att hantera övningen inför att de ska göra den igen. Det relaterar till jobb, träning och livet i stort. Åhörarna får ta del av mitt mindset och hur jag ser på begreppet. Det handlar om förhållningssätt där jag bland annat beskriver tankarna inför en prestation. Detta till skillnad från mindfulness som jag använder som ett verktyg när jag väl är i en prestation. Under föredraget förklarar jag stegen jag själv brukar gå igenom och använda när jag upplever en situation som krävande. De stegen finns i tidigare inlägg, Tips – Tre steg för att acceptera & gå vidare.

Förbättrad prestation

Med ingredienserna, erfarenhet, inspiration, kunskap, mindset och mindfulness är tanken att åhörarna ska prestera bättre andra gången de gör övningen. Idag gjorde de verkligen det. Det är så spännande och något jag vill fördjupa mig i. Idag var vi cirka 50 personer som gjorde övningen. I genomsnitt förbättrade åhörarna sin prestation med 40%. Helt otroligt!

Det viktiga – att inspirera!

Att medelvärdet förbättrades med hela 40% är såklart fantastisk! Det som, för mig, ändå är viktigast är att kunna inspirera! Inspirera utan att det behöver resultera i en siffra. Jag höll ett liknande föredrag för ett 70-tal personer förra året. Att få möjligheten att stå framför människor och dela med mig av de erfarenheter jag fått genom den resa jag gjort och gör är underbart. Det är något speciellt när de efteråt kommer fram till mig och säger att jag har förändrat deras sätt att se på livet. När de berättar att jag gjort skillnad för just dem.
Att på ett så enkelt sätt underlätta resan för någon annan känns fint.

Så mycket mer!

Det finns så mycket jag vill säga, så mycket jag vill dela med mig av. Genom ett visst förhållningssätt och med rätt verktyg kan alla uppnå mer än de tror. Det är det jag även genom bloggen vill förmedla. Genom bloggen kommer jag, rent fysiskt, inte lika nära varje läsare men jag hoppas att Du som läsare känner närvaron i texten. Att Du finner inspiration i de svarta tecknen på den vita bakgrunden.

Var snäll mot dig själv, var snäll mot andra.

Nicole Edensbo, 2019-01-30
Göteborg, Sverige

.

I föregående inlägg, Skapa förändring, ställde jag mig frågan varför jag gör det jag gör så intensivt och mer än jag borde. Jag undrar hur det så ofta har en tendes att bli för mycket.
Det handlar om möjligheterna. Möjligheterna som finns där om man väljer att se dem. Och det är just det jag gör

En gammal hiss

En liten anekdot med koppling till att göra något 110% handlar om trappan upp till lägenheten, hissen från 20-talet och möjligheterna att träna. Jag bor fyra trappor upp i ett hus från 20-talet. Ibland har det hänt att hissen i huset stannat mellan två våningsplan. Bland annat på grund av den erfarenheten känns det smidigare att ta trappan, dessutom får jag röra på benen lite mer. En period tog jag bara ett andetag på varje våningsplan hela vägen upp för trappan. Med volfram och bly i väskan och en monofena på ryggen kunde det bli en riktig utmaning, lite extra CO2-träning. Jag valde att se det som något positivt. Samtidigt som jag skriver det här märker jag att det verkligen låter skruvat och tänker att det är tur att jag slutat med det där nu.

Det duger mer än väl att finnas till. Att andas. Se. Höra. Känna.

Magkänsla och förnuft

Se bara. En gammal hiss skapade naturliga tillfällen till CO2-träning och en exceptionell förutsättning för utmattning.
Med det vill jag säga att det är viktigt att tillåta sig själv att blunda för möjligheterna om man känner att de inte för med sig endast gott. Det är där magkänslan kommer in. Den målinriktade jaget kanske inte bryr sig men lyssna också på den andra rösten. Kanske är det förnuftet?

Är det alla möjligheter?

Att alltid se möjligheterna att träna och prestera håller inte i längden. Det kanske är det som är svaret. Alla möjligheter finns framför mig. Jag upplever att jag bara behöver bara sträcka ut mina armar, ta tag i dem och de är mina. De passerar mig varje dag. De är så många att jag inte kan fånga varenda en men jag försöker ändå. Jag fångar in dem men använder dem inte alltid väl, för mitt eget bästa. Tiden måste också räcka till. Det blir för mycket. Det är viktigt att inse att det inte går att göra allt alltid. Att låta en fantastiskt möjlighet bara passera, att bara iaktta den kan göra ont. Att släppa den kan nästan skära i kroppen. Hur roligt det än verkar. Hur spännande det än låter. Hur mycket bättre det faktiskt skulle göra en. Hur bra man än skulle prestera. Det kan vara avgörande. Att våga släppa. Tänk på det, nästa gång du ser en möjlighet. Är det värt det. Lyssna på magkänslan och förnuftet.

Det duger mer än väl att finnas till.
Att andas. Se. Höra. Känna.

Var snäll mot dig själv, var snäll mot andra.

Nicole Edensbo, 2019-01-29
Göteborg, Sverige

Flera gånger har jag, i tidigare inlägg, skrivit om 110%. Att jag gör lite mer än jag kanske borde. Varför gör jag det? Har jag hittat svaret? Jag försöker förstå. Jag försöker lära mig att se på mig själv och mina handlingar utifrån för att sedan ställa frågorna till mig själv och lära känna mig bättre och göra aktiva val. Jag vill agera istället för att reagera.

Uppslukad av nuet

Precis som det där barnet i det tidigare inlägget (Det ska inte krävas en smäll) blir jag ofta uppslukad av det jag gör här och nu. Det är just det jag gör här och nu som är viktigast, allt annat lämnas till “sen”. Jag är mitt inne i min lek, passionen är så stark att jag inte tar in det som händer runt omkring mig. Jag varken ser, hör eller känner signalerna. Hängivenheten. Det är på gott och på ont. Att ge sig in i något så hängivet för med sig mycket positivt men också andra följder. Jag blir ofta så uppslukad av situationen att jag glömmer bort tid och rum. Jag glömmer allt annat runt omkring mig. Det är en egenskap som gör mig till den jag är. En egenskap som gör att jag presterar som jag gör. Utifrån kan det ses som nonchalant och att man inte bryr sig om annat men det handlar inte om det.
Jag är övertygad om att jag inte är ensam, att det är många som känner igen sig. På sitt sätt.

Jag varken ser, hör eller känner signalerna.

Ibland krävs förändring

I början av året skrev jag att 2019 är året då jag ska bli vän, inte bara, med ordet måttlig utan även innebörden. Det betyder att jag många gånger den senaste tiden har behövt bromsa mig själv även fast drivet inom mig har sagt att “jag klarar lite till, jag vill mer!” Det! Det är för mig en utmaning!
Någon sa till mig att jag har ytspänning på min bägare hela tiden. Att jag inte klarar av en enda rubbning utan att den spiller över. Som när andra delar i livet faktiskt kräver mer tid. Ibland händer det oförutsedda saker som gör att man måste hitta det där utrymmet, den där tiden som vanligtvis inte finns över i schemat. Det är inte hållbart i längden. Att inte ha något extra utrymme i schemat. Det fick mig att inse att jag behövde skapa förändring.

Rensa schemat

Det jag gjorde i höstas var att rensa hela mitt schema. Jag fick inte träna (eller jo, lite. …men mycket begränsat), jag fick inte boka in tävlingar. Det blev istället många promenader som gav utrymme för reflektion, utan prestation. Många gånger var det svårt att inte åka till träningen men det fungerade och nu har jag tillåtit mig själv att komma tillbaka. Jag är tillbaka. Tillbaka med mer energi och inspiration än tidigare! Inför den kommande tävlingen i Riga 9-10 februari har jag sett till att hålla träning och kost på en rimlig och långsiktig nivå. Jag fokuserat på att faktiskt inte göra det där lilla extra utan istället göra 90% och inte mer. Jag har sett till att inte vara för strikt. Snäll mot mig själv. Jag ser så mycket fram emot tävlingen.
Att få andas apnea!

Jag är tillbaka. Tillbaka med mer energi och inspiration än tidigare!

…fortsättning på inlägget kommer på tisdag. Jag tror nämligen jag börjar förstå…

Var snäll mot dig själv, var snäll mot andra.

Nicole Edensbo, 2019-01-27
Göteborg, Sverige

Hela kroppen strävar efter balans varje sekund, varje dag, hela livet. Det gäller från de minsta beståndsdelarna till balans när du utforskar en nyupptäckt stig eller dig själv. Om du kommer ur balans kan det krävas en förändring för att hålla ihop och inte falla. Kanske genom att kämpa hårdare eller avstå utmaningen för tillfället för att sedan hitta balansen och komma igen.

En vacklande övning

Tänk att du står rak på ett ben med huvudet upp och händerna ner. Det kanske är något du är van vid och inte ser som en direkt utmaning. Troligtvis var det inte lika lätt första gången du provade men du har lärt dig hur du bäst håller balansen. Du kanske inte ens aktivt behöver fokusera eller jobba speciellt mycket med musklerna för att kunna stå still där du står. Du har helt enkelt lärt dig hur du håller balansen i just den övningen.

Vad vill jag säga?

Bygg upp igen